Stödmaterial för rapportering av suicidfall i massmedia
Media fyller en viktig funktion i att informera allmänheten om suicidproblematik och hur suicidala handlingar kan förebyggas. Artiklar och program om suicid kan informera läsare, åhörare och tittare om orsaker till suicid, varningssignaler, problemets utbredning, de senaste behandlingsrönen och effektiva förebyggande metoder.
Rapporter om enskilda suicidfall kan visserligen ha ett nyhetsvärde men kan också medföra ett problem. Viss information om suicid kan medföra att en latent suicidproblematik aktiveras och i vissa fall utlöser suicidala handlingar hos känsliga personer, inte minst hos ungdomar, i stället för att förebygga sådana. Med tanke på denna s k Werther-effekt är det mycket viktigt hur rapporteringen av suicidfall hanteras av massmedia. (se även NASP:s nyhetsbrev 1/2000 där Werther-effekten beskrivs)
I sin egenskap av WHO collaborating centre har NASP europaansvaret när det gäller medias bevakning av suicidfrågor. WHO center i Geneve har utarbetat ett stödmaterial, liksom American Foundation for Suicide Prevention (AFSP) gjort (se: Reporting on Suicide: Recommendations for the Media) och en omfattande information till massmedia som presenterades den 9 augusti 2001 på National Press Club i Washington D.C. Initiativtagare var Annenberg Public Policy Center och American Foundation for Suicide Prevention (AFSP).
Övriga deltagare var: American Association of Suicidology, Office of the Surgeon General, Centers for Disease Control and Prevention, USA:s National Institute of Mental Health, USA:s Substance Abuse and Mental Health Services Administration, World Health Organization (WHO), Svenskt Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) och representanter från New Zealand Youth Suicide Prevention Strategy.
Här nedan anges några viktiga hållpunkter hämtade ur:
A resource for media professionals, WHO, Department of Mental Health, 2000.
I materialet anges följande:
1. Sensationsjournalistik bör undvikas, särskilt när det gäller kända personer. Man bör inte heller publicera fotografier av den avlidna eller av scenen för suiciden. Man bör också avstå från löpsedels- och förstasidesrubriker.
2. Detaljerade beskrivningar av den använda metoden bör ej förekomma. Forskning har visat att mediabevakning av suicidfall ger större effekt på metoden som väljs än på antalet suicidfall.
3. Upprepad och onyanserad mediarapportering om suicid har en tendens att särskilt hos unga människor befrämja suicidsgrubblerier.
4. Suicid får inte beskrivas som en metod att klara av personliga problem på, som att misslyckas i en examen, att ha ekonomiska svårigheter och liknande.
5. Suicid bör varken återges som något oförklarligt eller beskrivas på ett förenklat sätt. Suicid beror aldrig på en enstaka faktor eller händelse. I många fall finns ett samband med psykisk sjukdom, särskilt depression, eller missbruk.
6. Media bör samtidigt med sin rapportering ge information om att suicid kan förhindras och var hjälp finns att få.
7. Att glorifiera suicidoffren som martyrer eller förebilder riskerar att ge mottagliga personer uppfattningen att samhället högaktar suicidbeteende. I stället bör betoningen ligga på sorgen efter den avlidne.
8. Att beskriva de fysiska konsekvenserna av en icke fullbordad suicid (exempelvis hjärnskador, förlamning) kan ha en avskräckande effekt.
Skriften heter PREVENTING SUICIDE - A RESOURCE FOR MEDIA PROFESSIONALS
och går att läsa i sin helhet på WHO:s hemsida (Preventing Suicide: A Resource for Media Professionals (UPDATE 2008) [pdf 138kb])
